Sweet As!

Abseiling i Waitomo

Efter Raglan åkte vi vidare till Waitomo Caves. Det är bland annat vatten som har runnit ner genom marken och tagit med sig kalcium och andra mineraler och likande och på så sätt skapat grottornas speciella utseende. Det ser ut som istappar som hänger ner från grottornas tak. Så på grund av hur naturen betett sig så är grottorna mellan 30 och 100 miljoner år gamla.

Vi kunde upptäcka grottorna på två olika sätt. Antingen genom tubing, då man sitter i ett däck och forsar fram längs med vattnet, eller abseiling. Vi valde abseiling vilket går ut på att man klättrar ner med säkerhetslinor som man själv kontrollerar. Det stod dock en guide längst ner som var beredd på att rycka in om det skulle behövas. Det var en jättehäftig upplevelse! Vi fick ett litet intro innan vi klättrade ner på hur man skulle hantera linan och vad vi kunde förvänta oss av de tre timmarna som vi skulle spendera nere i grottorna. Vi fick även låna all utrustning som bestod av en våtdräkt som var mycket tjockare än de som är lämpade för vatten. Över det fick vi en jacka i liknande material som skyddade hela överkroppen. Vi fick även låna hjälmar med pannlampor och gummistövlar som endast visade sig skydda mot att inte skada fötterna, och alltså inte vatten då vi var helt dränkta efter att äventyret var över.

Kläderna var så tighta så det var som en uppvärmning att bara ta på sig dem innan det verkliga äventyret började och vi undrade hur man skulle kunna klättra och kräla fram i kläder man knappt kunde röra sig i. Väl nere i grottan var man helt plötsligt väldigt smidig när det väl gällde och det första vi gjorde var att klättra ner ca 20 meter med säkerhetslinorna. Då fick man först slänga sig ut med fötterna före för att hamna på rätt ställe (med lite hjälp från guiden). Sedan var det bara till att klättra och fira sig ner i sitt eget tempo på den hala, lodräta väggen.

Efter det väntade flera andra abseils, inte lika långa som det första men ändå mer extrema då vi klättrade ner i vattenfall som gjorde det hela ännu mer spännande. När vi tog oss till de olika fallen fick vi krypa och kräla fram i trånga utrymmen längs med det rinnande vattnet. En häftig grej som vi fick göra var att hissas ner (eller snarare släppas ner) genom ett smalt hål som vi inte hade någon aning om hur djupt det var. För att göra det mindre läskigt skulle vi stänga av våra lampor. Så i kolsvart mörker svingades vi ner i ett hål som visade sig vara ca tre – fyra meter ner till ett trångt utrymme där bara några stycken fick plats samtidigt. Fallet kändes som ca åtta – tio meter och det var med tjoande röster som vi åkte ner en efter en.

Tillslut hade vi tagit oss ner ca 80 meter och vi var exalterade och ganska matta och då väntade bara klättringen upp igen. Vi klättrade upp för branta väggar och igenom fler trånga utrymmen och halvvägs upp väntade en liten välbehövd chokladbit och äppeljuice. När vi kom upp i solen igen var vi ordentligt trötta och då var det en lång väg upp i trappor med stövlar fyllda med vatten kvar. Benen kändes tio kilo tyngre än vanligt så när vi äntligen kom upp var det väldigt skönt med en dusch och att sätta på sig sina vanliga kläder igen.

Det var en jättehäftig upplevelse som verkligen var värd pengarna och vi är väldigt glada att vi valde att göra det efter allt övervägande innan!

En natt med urbefolkningen

Efter klättringen åkte vi vidare till Maketu, till Arawa tribe. Arawa folket är en Maoristam (Nya Zeelands urinvånare). Där möttes vi av ställets ägare som visade sig vara en aning läskig när han började berätta om deras kultur och hur seriöst det är för dem. Om man inte följde deras traditioner där eller inte respekterade dem skulle han slänga våra pengar i ansiktet och vi skulle få hitta någon annanstans att bo. Men annars verkade han vara väldigt snäll, när han pratade om mindre allvarligare saker.

Efter att ägaren hade berättat lite om deras sätt att leva och vi hade utsett Nate, en kille från Kanada till gruppens chief för kvällen, fick vi mat. Senare fick vi barfota följa med in i rummet bredvid och vår chief blev där utmanad av en kille (11 år) som dansade en speciell dans som var till för att skrämma chiefen. Detta hade Nate blivit förberedd på innan för det var väldigt viktigt att han skulle ta emot utmaningen på rätt sätt, annars hade de kunnat bli väldigt störda och upprörda. Det gick som tur var bra och visiten fortsatte på ett lite mer avslappnat sätt och vi var nu tillåtna att skratta vilket vi inte fick innan.

De hade ett speciellt sätt att hälsa på varandra, man skulle ta näsorna mot varandra och hälsa på allihopa i rummet, även alla från bussen. Triben visade upp olika danser och sånger och vi fick själva prova på en sen. Tjejernas dans kallades Poi och killarnas Haka. Tjejerna och killarna splittrades för att öva på de olika danserna för att sedan visa upp dem för varandra. Detta var väldigt uppskattat och det skiljde sig en del från allt annat vi har fått uppleva!

Sedan var det dags för en liten fotostund med triben innan vi fick spendera vår tid till att umgås med bussfolket och senare på natten gick många av oss till stranden för en liten bonfire innan vi la oss. Vi hade innan fått ta madrasser och lägga inomhus, i ett tält eller på verandan, vi valde att lägga oss i tältet. Där sov vi gott i ca fyra timmar innan vi skulle gå upp för att resa vidare.

Det var en annorlunda upplevelse och vi är glada för att vi har fått chansen att se hur deras forntida kultur fortfarande lever kvar i landet!

Näspuss med Uncle Boy

Poi

Haka

Alla från bussen

Världens sötaste 75-åring! Den äldsta i triben 

Att räcka ut tungan var ett sätt att skrämma fiender

Skydive

Redan i Australien bestämde vi oss för att skydiva! Datumet var satt till den 12 februari över Lake Taupo, Nya Zeelands största sjö (lika stor som Singapore!), och vi var lite smått nervösa över hur vädret skulle bli. På morgonen var himlen helt täckt med moln och vi fasade över att det inte skulle bli av. Framåt eftermiddagen när vi varit i staden Rotorua, där vissa på bussen gjorde White Water Rafting, sprack himlen upp och vårt hopp ökade igen! Vi såg verkligen fram emot det.

På vägen från Rotorua stannade vi på ett par ställen. Ett av dem var en kokande lersjö vilken var rätt cool. Leran hoppade och bubblade upp från under marken och var ca 200 grader varm. I området runt Rotorua var det väldigt mycket ”Geothermal Activity”, vulkanisk aktivitet.

Nästa stopp var vid ett vattenfall där vi helt plötsligt fick frågan om det var någon på bussen som ville göra skydivet direkt. Vi räckte upp händerna fort som tusan då vi var rädda att vädret skulle bli sämre igen. Vi blev därför avsläppta vid vägkanten vid vattenfallet tillsammans med fyra andra. Vi väntade på en limousine som skulle ta oss till skydive-centret.

När vi kom dit fick vi välja om vi ville betala extra för att få bilder eller dvd, vi valde bilder! Vi fick sedan se en film om hur det skulle gå till och fick information om själva hoppet. Vi skulle göra ett hopp från 15000 ft (ca 4,6 km) upp i luften. Frifallet varade i över 60 sekunder, var ca 9000-10000 ft och gick i 200 km/h! Det tog 7 sekunder från det att vi hoppade tills vi kom upp i den hastigheten.

Vi fick all utrustning och gick ombord på planet tillsammans med killarna som skulle hoppa tandem med oss. På vägen upp fick vi sätta på oss syrgasmasker så vi inte skulle svimma av på grund av den höga höjden. Två personer som var med på vårt plan hoppade från 12000 ft och när de öppnade dörren för deras hopp ökade pulsen en aning! När de sedan försvann ut insåg vi att vi skulle göra samma sak om bara ett par minuter. Planet fortsatte sedan stigningen 3000 ft till, tills vi nådde vår höjd. Nathalie var sedan först med att kasta sig ut ur planet, tätt följd av Sara och Sofia! Känslan de första sekunderna när man faller fritt och snurrar runt i luften var obeskrivlig! Vi störtade sedan mot marken genom moln och med en underbar utsikt över Lake Taupo. När fallskärmen sedan fälldes ut och vi seglade runt i luften i några minuter var vi alla i extas! Lyckan och glädjen var enorm. Att vi vågade!

Nu sitter vi i en underbar hostelanläggning i Tongariro National Park som ser ut som en skidort. Imorgon bär det av till en Eco farm i en annan del av nationalparken, Blue Duck Lodge i Whakahoro (uttalas Fuck-a-hora, höhö!). Där kan man välja mellan att rida över bergen, åka 4-wheel drive, skjuta lerduvor eller varför inte lite getter? Om man prickar en får man även äta den till middag! Mums!

SKYDIVE!

Vi har det, som ni säkert förstår, hur bra som helst! Vi hoppas att Linn också har det bra på andra sidan havet! Vi saknar henne allt, konstigt nog.. ;)

Ha det gött, hej så länge!